Vardag igen, storbarnen i skolan och jag är hemma med minstingen. Honom får jag snällt be maken att bära ner från sovrummet varje morgon, då knät inte orkar med det.
Idag bestämmer jag mig för att lyssna på maken och vila knät. Ringer också och försöker få en läkartid, men alla tider hade gått åt när jag äntligen kom fram i telefonkön till hälsocentralen.
Sitter mest i soffan hela dagen och surar över mitt onda bajsknä.
Får ondare och ondare under dagen och på kvällen ber jag dottern amputera mitt ben från knät neråt. Ångrar mig direkt angående amputationen, men knät känns verkligen inte bra. Som om det skulle vara något allvarligt fel...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar