Först försökte jag förtränga det, och resonera bort det, och tänka att smärtan kanske kom från vaderna alternativt benhinnorna. Men jag insåg nog ganska snart att det inte skulle gå att genomföra hela loppet på 20 km.
Slutade springa vid 8 km och fick låna en telefon och ringa hem efter hjälp. Mitt i obygden började jag traska mot civilisationen, och efter 2 km:s haltande och svärande kom maken och plockade upp mig.
Det kändes så frustrerande att tvingas bryta när jag hade så mycket energi kvar, men efter min långa skadeperiod i våras visste jag att det inte är värt att fortsätta springa när man är skadad. Men jag ger inte upp, nu ska knäna vilas i skick och sen ska jag sakta börja springa igen.
Varför? Jo, för att jag älskar att springa.
Published with Blogger-droid v1.6.3