Ännu en mil!

Sprang ännu en mil igår i sommarhettan, det var lite jobbigare än att springa i skönt sommarregn tidigare i veckan. Milen gick på 1.04 den här gången med en toppfart på 13 km/h (det var nog när vi på skoj försökte springa om sightseeingtåget när det bromsade in...) och medelfart på 9,5 km/h.

Orsaken till att det bara gick 4 min snabbare än med barnvagn var nog att det var en del kuperad terräng och väldigt varmt. Regnlubbet gick mestadels på plan mark och det gillar jag bäst!

Kändes riktigt skönt att det inte var en engångsföreteelse att orka milen, siktar självklart mot att springa längre nästa gång.

För att göra saker med måtta har aldrig varit min grej.

Milen!!!

Igår sprang jag äntligen min allra första mil! Känslan av att se pulsklockan visa 10.00 km var nästan euforisk. Jag glömde t o m att stretcha, men kom på det lite senare så jag körde stretchen i bastun.

Jag sprang med sonen i barnvagnen och hade tänkt köra en 5 km:s runda i duggregnet, men jag kände sånt flow i benen så jag tog en runda till. Tiden för min första mil blev 1.08.

Snitthastigheten var 8,5 km/h och topphastigheten 11 km/h. Mycket bättre än vad jag har haft tidigare, och då hade jag ändå en barnvagn som jag sköt framför mig. Efteråt drack jag en hemlagad proteinsmoothie och kände mig stolt som en tupp.

Ikväll blir det ett pass body combat, min nya favoritträning! Jag provade det för första gången för några veckor sen och där fick jag endorfinkickar som heter duga.

Sprang ändå...

Jag är som ett barn i trotsåldern när det gäller löpning. Idag kunde jag bara inte motstå det vackra vädret och gav mig ut på en löprunda. Som vanligt kan jag inte göra något med måtta, utan jag sprang direkt 6,5 km på ungefär 8,5-9 km/h. Ska tilläggas att jag sköt en tung barnvagn innehållandes minstingen framför mig hela vägen.

Skönt var det att springa, men några timmar senare började knäh*lvetet ge sig till känna och jag måste erkänna mig besegrad. Som tur var fick jag besked om att jag kunde hämta spinningcykeln, så nu är den min och står och väntar på att tas i bruk i garaget.

Så jag måste försöka förstå att jag inte ska springa hur frestande det än är, utan bara spinna!

Updatering: Idag (lördag) har jag inte ont i knät, bara skön träningsvärk. Kanske man kan springa bara lite ibland...

Det är bara att lägga ner...

Trodde i min enfald att nu är det bara att börja löpträna igen efter den lyckade 5 km-rundan på onsdagen. Gissa om jag blev besviken när jag skulle ge mig ut för att springa på fredagen och måste avbryta efter ungefär 100 meter...

Varför det då? Jo, för att mitt förbannade KNÄ började göra ont igen och jag vågade faktiskt inte fortsätta. Så nu är det jag som lägger ner löpandet på obestämd framtid och bokar en ny läkartid.

En riktig löprunda!

Äntligen äntligen äntligen!!!

Jag har varit ute och sprungit, på riktigt ute i naturen. Jag mjukstartade med att springa och hämta bilen som varit på service: 1,7 km på asfalt och det kändes urskönt.

Körde hem bilen och gav mig ut på en riktig runda. Tänkte efter noga före, att nu tar jag det lugnt så att knäna håller. Kör intervaller med gång/löpning och känner efter att knät är ok innan jag fortsätter springa.

Sprang 1 km på 9,0 km/h tempo

gick 500 på 6,5 km/h

sprang 500 m på 8,5

gick 500 på 6,5

sprang 500 m på 8,5

gick 500 m på 6,5

sprang 500 på 9,0

Totalt 5 km på barkbana i kuperad terräng. Superskönt att springa, men utan fotsensorn har jag svårt att hålla tillräckligt lågt tempo för att orka springa en längre stund. Max 9 km/h verkar fungera bra för min personliga uthållighet.

Ska fortsätta med samma intervallträning några gånger, innan jag börjar springa längre sträckor i taget.

Återbesök hos doktorn

Hade i morse tid för återbesök hos specialisten i idrottsmedicin. Knät är mycket bättre och jag haltar inte längre och har inte heller ont i vaden, men ännu ömt vid gåsfoten och så har jag lite stickningar i båda knäna när jag går i trappor.

Diagnosen blev överansträngning och fortfarande en liten inflammation i gåsfoten, men även i slemsäcken under samma knäskål. Så idag fick jag "bara" 4 kortisoninjektioner, 3 i gåsfoten och 1 under knäskålen. Jag fick också mitt högra skoinlägg justerat med en liten höjning i mitten av hålfoten för att stabilisera knät vid böjning (motverka överpronation).

Ordinationen blev vila, och smörjning av gåsfoten med piroxicamsalvan (Felden 0,5%) jag fick förra gången. Jag skulle få promenera nästa vecka och prova att göra löparrörelser och hopp om 10 dagar. Han önskade mig en trevlig vår och att inte springa vid smärta.

Att träna överkroppen och cykla på motionscykel skulle jag få göra i morgon fast. Cykling belastar tydligen inte alls knäna på samma sätt som gång eller löpning.

I love Eddie Izzard

Eddie Izzard är en av mina absoluta favoritkomiker och förutom stand-up så gillar han att springa. Han gillar att springa så mycket, att på sensommaren 2009 sprang han 43 st marathon på 51 dagar. Allt för välgörande ändamål, men tänk vilken otrolig prestation.

Att springa 182o km som relativt oträndad 47-åring är helt galet. Han lär ska ha tränat löpning i endast 5 veckor före han gav sig ut på sin marathonturné.

Jag undrar vilken sorts virke hans ben är gjorda av, titan kanske? Själv sprang jag 20 km på 7 dagar och sen tog den löparkarriären stopp...patetiskt.

Jag ser nuförtiden löpare överallt, precis som när man väntade barn första gången och bara såg gravidmagar överallt.

JAG VILL SPRINGA!!!

Bild från http://news.bbc.co.uk/

Förebilder

Jag har inte haft så många idrottsliga förebilder i mitt liv, men med mitt nyvunna intresse ser jag tydligen allt med lite andra ögon.

Jennifer Lopez, en artist som inte är en av mina favoriter har faktiskt gjort ett triathlon. Det är tycker jag är mer imponerande än det hon åstadkommit som sångerska/skådespelerska.

Men när man bor på Åland så är en löparförebild rätt självklar: långdistanslöparen Janne Holmén.

Men den främsta förebilden i alla kategorier är nog ändå Team Hoyt.

Hej å hå!

Tog mina första löpsteg på löpbandet den 12 mars 2010 och blev förälskad.

Jag som alltid hånat joggare och andra aktiva träningsmänniskor, sprang nu med lätta steg och kände lycka. Inte hög på energi från endorfiner direkt, utan mer en härlig känsla över att använda kroppen till motion och för en gångs skull må bra av det .

Första gången sprang jag 3,5 km med 7,5 km/h hastighet. Plus att jag styrketränade 1,5 timme.

Dagen efter tog jag i för kung och fosterland och sprang 7 km på 7,5 km/h hastighet. Styrketränade ca 30 minuter.

Träningsvärken var total men skön.

Belönade mig genom att köpa nya löparskor (Asics GT-2150) och pulsklocka (Polar RS300X).

Taggade ner lite och sprang två dagar senare 5 km på 8 km/h och gick 1 km på 6 km/h. Styrketränade ca 30 min.

Hade efter det lite ont i ena vaden efteråt och behandlade det med stretchning och värme, det kändes stramt men inte så farligt.

En vecka efter löppremiären sprang jag igen 5 km på 8 km/h och gick 1 km på 6 km/h. Hade lite stramt under båda knäna och i höger vad, men löpningen gick ända bra. Men när jag klev av löpbandet så bar nästan inte höger knä mig. Stretade ändå igenom ca 1 timmes styrketräning, men tränade bara överkroppen.

Hade vansinnigt ont när jag kom hem från gymmet och smörjde in med kylsalva och satte på Rehband knäortos och tog 600 mg ibuprofen. Sov dåligt hela natten pga värken, på morgonen kom jag nätt och jämnt ur sängen men att gå ner för trapporna gick absolut inte. Jag fick hasa ner på rumpan ner till vardagsrummet försöka vila knät.